Tankar..

Nu en tid har jag börjat tänka mera och tillbaka på allt kring beskedet, förlossningen och all tid efter vår dotters födelse, det känns så jobbigt, detaljer för mig är väldigt viktigt då vi inte har henne hos oss. Det är så svårt att förstå att hon är död och inte finns här. Det var många runt mig som skulle få barn samtidigt som oss eller senare, de är nu hemma med sina små barn och myser och har det bra, jag då.. vad gör jag? Jo har så ont att jag inte vet vad jag ska ta mig till, dessa fogar tar död på mig.

Tänker också mycket på omgivningen då det måste vara väldigt svårt för dem runt oss att förhålla sig till oss, alla är så glada för att vi är gravida, ibland känns det som att vår dotter är glömd och nu ser de bara till detta barn i magen, ingen pratar om henne längre eller åker till graven ( vad jag vet) det är som livet är tillbaka till innan jag var gravid med vår dotter. Det känns som att förståelsen inte finns och de kan jag ju inte räkna med heller då ingen kan förstå oss som mist sitt lilla barn, men att man är orolig och sjukt rädd är ju inte så konstigt. Det är väldig få som vågar fråga hur vi verkligen mår och då är beredd på det riktiga svaret, för oftast säger man bara att det är ok för man orkar inte själv berätta och det känns som att de inte har tid att lyssna.


Vill bara att tiden ska gå fortare nu!

7 Månader.

Idag är det 7 månader sedan jag blev igångsatt, tänk vad fort tiden går samtidigt som den går så sakta. Jag kan inte förstå att den var 7 månader sedan vi blev änglaföräldrar helt galet. Saknaden är stor och sorgen lika så, men dock inte på samma vis som tidigare. Tiden läker inga sår men de blir mindre infekterade, det tycker jag stämmer rätt bra.

Älskade Ängel vi saknar dig så!! 

Nyfunna vänner!

Tänk att det är så otroligt många som mister sina små eller lite större barn, det är konstig att det hela tiden upprepas. Jag tycker att det någon gång måste få vara slut på detta men nej det kommer fortsätta hela tiden. Men det är så hemskt när jag hör att ett litet barn just gått bort.

När det hände oss trodde vi att vi var ensamma, ack så fel man kan ha. När vi drabbats ploppade det upp människor relativt nära oss som varit med om liknade öde, att mista sitt barn. Är det inte konstigt att det inte pratas om??

I och med att vår lilla tös dog har jag kommit i kontakt med helt troliga människor som delar med sig av sina upplevelser kring deras förluster, man finner en "vi känsla" tillsammans, de förstår en utan att man måste förklara en massa. Är oerhört tacksam över att ha lärt känna alla dessa fina människor. Nu när man går i väntans tider igen finns de där och stöttar. Jag hade aldrig kommit i kontakt med dessa människor om vi inte förlorade vår lilla flicka. Man söker de som varit med om att förlora sitt barn för att söka tröst och styrka. Jag önskade att ingen av dessa människor ska ha behövt förlora sina barn, det är tragiskt att lära känna varandra på detta sätt samtidigt som det är en tröst att inte vara ensam. 

Utan dessa människor hade jag inte varit där jag är idag! TACK för att ni alla finns!

text.nu

Om att sakna

Tänk att man kan sakna en människa som man inte ens fick lära känna, det låter rätt konstigt men oj vad man kan sakna! Vår lilla flicka som inte vi fick se ögonen på eller se henne le. Det är hårt liv vi lever, men på något sätt går man vidare och lär sig hantera och leva med sorgen, för oss finns vår lilla tös med oss hela tiden, men det pratas inte så mycket om henne längre och det är nog bara vi som åker till hennes grav och tänder ljus, det gör mig lite ledsen i ögat men jag är inte den som ber andra göra de bara för att. Har andra behov av att gör det får de göra det helt enkelt. Det kan bero på att det bara är vi som fick träffa henne ingen annan har en relation till henne, vi har inte orkat visa kort på henne till våra familjen än men det ska vi.

Vi kommer alltid prata om vår flicka med våra framtida barn, hon är en av oss och tillhör vår familj. Frågar någon om jag har barn så räkans hon, det är självklart för mig!

Tankar som snurrar.

När man har förlorat ett barn och sedan väntar ett syskon går ens tankar på alla möjliga sätt, jag har svårt att glädjas åt pyret imagen samtidigt som är är såå glad över att vi blev gravida fort efter att vår lilla tös dog, det tog inte ens 3 månader.

 Innan jag blev gravid var min största skräck att inte kunna bli gravid och att det skulle bli adoption vilket i sig inte är en skräck för mig då jag själv är adopterad, utan mer att det skulle ta en sådan lång tid innan man då får ett barn. Jag vet att jag och min sambo satt och tittade på regler för adoption och kände att nej vi måste ju försöka innan vi tar ut en sorg över att få biologiskt barn med oss hem. 

Jag vet att min gynekolog sa att det största problemet idag är att passa ihop och bli gravid och de vet vi ju att ni gör. Han hade rätt i det. Är så tacksam över att ha gått till en riktigt bra gynekolog som verkligen har ställt upp för mig och min sambo. Vi fick komma på ultraljud i v 15 fast han egentligen släpper gravida mycket tidigare, det enbart för att vi har den historien bakom oss, vi kände då inte att vi ville åka till gynakuten då vi inte har bra erfarenheter därifrån. 


vill ni träffa en bra gynekolog ring Carolinamottagningen, Uppsala!

Om vår ängel och en ny graviditet, hennes lillebror eller lillasyster.

När vi fick reda på att hon inte levde längre rasade våra liv totalt, min graviditet med henne var inte på rosa moln men helt klart stor skillnad mot nu. Vi kämpade igenom sommaren tillslut fick vi odbuktionsrapporten, inget fel på vår dotter och det ända de hittade på alla prover de tagit var att moderkakan var något för liten, läkaren sa att det kunde eventuellt vara en dödsorsak men inte säkert, va det inte så kallas psd i magen helt enkelt. Det känns så himla onödigt att hon inte kunde få leva här med oss, varför??  Vi älskar och saknar dig så lilla gumman!!

Vid detta läkarbesök var jag redan gravid i v 4 och blev så klart skit rädd, vad händer nu? Klarar inte min kropp att bära barn? många frågor snurrade i huvudet, läkaren skrev ut trombyl för att förebygga eventuella problem med flödet, det äter ja än och ska göra det så länge jag får.  Hon sa också att den nya graviditeten är en ny graviditeten är ett nytt barn och en ny moderkaka. Det var ingen ökad risk att det skulle upprepas med medicin.

Oron finns där hela tiden, att det ska upprepas, försöker lyssna på sambon och kuratorn som båda säger att så länge jag inte har nog i magen eller ser blod är allt bra. Tur vi tillhör specialistmödravården och går på rätt täta besök samt träffar kurator regelbundet.

Är nu i v 19 och vi har gjort många vul och ul, det är bara överläkaren på kvinnosjukvården som gör våra ultraljud, det tycker vi är tryggt. Vid RUl som var för några dagar sedan visade läkaren oss vår bebis, en livlig krabat som inte va still en sekund, svårt att förstå då jag inte kände ngt. Moderkakan låg självklart i fram precis som förra gången, jag hade hoppats på att den låg i bak så jag kunde få känna sparkar och rörelser tidigare men icke. Känner lite svagt någon gång om dagen skulle jag tro men vill känna mer.