Nyfunna vänner!

Tänk att det är så otroligt många som mister sina små eller lite större barn, det är konstig att det hela tiden upprepas. Jag tycker att det någon gång måste få vara slut på detta men nej det kommer fortsätta hela tiden. Men det är så hemskt när jag hör att ett litet barn just gått bort.

När det hände oss trodde vi att vi var ensamma, ack så fel man kan ha. När vi drabbats ploppade det upp människor relativt nära oss som varit med om liknade öde, att mista sitt barn. Är det inte konstigt att det inte pratas om??

I och med att vår lilla tös dog har jag kommit i kontakt med helt troliga människor som delar med sig av sina upplevelser kring deras förluster, man finner en "vi känsla" tillsammans, de förstår en utan att man måste förklara en massa. Är oerhört tacksam över att ha lärt känna alla dessa fina människor. Nu när man går i väntans tider igen finns de där och stöttar. Jag hade aldrig kommit i kontakt med dessa människor om vi inte förlorade vår lilla flicka. Man söker de som varit med om att förlora sitt barn för att söka tröst och styrka. Jag önskade att ingen av dessa människor ska ha behövt förlora sina barn, det är tragiskt att lära känna varandra på detta sätt samtidigt som det är en tröst att inte vara ensam. 

Utan dessa människor hade jag inte varit där jag är idag! TACK för att ni alla finns!

text.nu