En bra bok..

NU är boken utläst och jag tycker faktiskt att den är bra, kommer nog läsa den igen senare om inte hela boken så vissa kapitel. Boken tog även upp lite om att föda döda,sjuka eller förtidigt födda  barn vilket jag tycker var bra. Den ger endel frågor att tänka på inför sin förlossning och den del tankar har börjat snurra. 

Fredag!

Nu är det fredag, underbara fredag, idag står det storstäd på agendan. Jag är glad att jag har haft sambon hemma hela veckan så jag har haft sällskap i en hel vecka, denna vecka har varit otroligt skön faktiskt, tankarna på allt är mycket mindre när jag har sällskap.

Det jobbigaste just nu är min trötthet, jag har så lågt järn så nu har jag lämnat blodprover för att se vart bristen är så jag får påfyllt med dropp.  Fogarna är värre och sammandragningarna kommer oftare vilket inte går så bra  ihop tycker jag..!

Är oerhört tacksam för att min sambon tar det mesta hemma med städ och matlagning samtidigt som han jobbar och pluggar. Underbara!!

Bm besök

Igår var det dags för bm besök igen, tack pappa för skjutsen.
Allt gick bra och bebis hjärtljud tickade fint. 151 slag!
Nä vi var på TUL frågade läkaren hur vi ville göra nu när vi ska kommer till veckan då vår flicka dog, vi bestämde att ett UL i den veckan ska göras, men har nu fått en tid en vecka för sent, blev ledsen och tänkte att ja men den byter vi. Tyvärr va det helt fullt den veckan så tiden vi fick står kvar + att den är med en annan läkare... vi som vill ha "vår" läkare men men..

Vi bokade iaf in bm besök den veckan och dagen då vårt liv rasade samman sist, det känns bra + att vi är ju på ett bra sjukhus så om vi är helt förstörda löser det sig såklart!!

En rolig ska hände igår när vi gick i korridoren efter vi varit hos Bm vår läkare står i korridoren  han säger hej och frågar hur det är, sen tittar han ner och säger, "än kommer det väl inte ut ngt där nere va"?? Skön läkare som dels känner igen oss och som är lättsam. Nej det får vi verkligen inte hoppas så vi och skrattade. Han är verkligen en super dupeer läkare!!

En sann dikt.

Läst denna dikt på en annan änglamammas blogg, den är verkligen så sann. 

Det är svårt att göra rätt

Om du säger till mig "Hur mår du?"

med sympati och medkänsla i din röst,

så svarar jag "Jag mår bra",

därför att prata om min förlust med dig idag

är alltför smärtsamt.

Om du träffar mig och inte nämner förlusten

som upptar mina tankar,

så tror jag att du inte bryr dig tillräckligt om mig,

eller är för rädd för att det du säger

ska göra mig ledsen.

Det är svårt att göra rätt.

Om du säger "Jag är ledsen för att ditt barn dog",

så blir det svårt för mig att svara.

Vad förväntar du att jag ska säga?

Jag vill säga "Jag är också ledsen!",

eller "Det är fruktansvärt!".

Jag vill skrika "Det är inte rättvist!"

Men jag gör det inte,

för jag vill inte bli upprörd idag.

Inte inför dig.

Så jag svarar "Tack".

Ett tack som betyder så mycket mer än så.

Det betyder tack för att du bryr dig.

Tack för att du försöker hjälpa.

Tack för att du förstår att jag fortfarande lider.

Om du inte vet vad du ska säga till mig

så gör det ingenting.

Jag vet inte heller vad jag ska säga till dig.

Om du ser mig le eller skratta,

tro inte att jag glömt mitt barn för en stund.

Det har jag inte,

det kan jag inte,

och kommer aldrig att göra.

Säg att jag ser ut att må bra idag.

Jag kommer att förstå vad du menar.

Jag börjar bli bra på att läsa mellan dina rader.

Om du träffar mig och tycker

jag ser upprörd eller ledsen ut,

så har du antagligen rätt.

Idag är det kanske en minnesdag för mig,

eller någon händelse har utlöst

en våg av sorg inne i mig.

Om du inte säger någonting

så tror jag att du inte bryr dig,

men om du skulle säga något,

kanske det gör allt värre.

Försök fråga mig om jag vill prata,

men bli inte förvånad om jag säger nej.

Det är svårt att göra rätt.

Ge inte upp mig, snälla ge inte upp.

Jag behöver dina försök,

hur små eller banala du än tycker att de är.

Jag behöver dina tankar.

Jag behöver dina böner.

Jag behöver din kärlek.

Jag behöver din envishet.

Jag behöver allt detta,

men framförallt vill jag bli behandlad som vanligt.

Som jag brukade bli, innan allt detta hände.

Men jag vet att det är omöjligt.

Den där obekymrade naiva personen

är borta för evigt,

och det sörjer jag också.

 Det är svårt att göra rätt

Av Janne Morén

Vill ha värme nu..

Nu får det vara nog med kyla, i morse visade termometern -26 garder, det är inte klokt vad kallt det är.

Vill ha värme nu!!!

Att ta sig tillbaka i tankarna...

Idag nu på morgonen bestämde jag mig för att öppna upp mina anteckningar sedan vi fick beskedet om att vår flicka dött. Nu för tiden gråter jag inte alls lika mycket även om sorgen är lika stor har den ändrats. Men att inte gråta när jag läser det jag har skrivit är en omöjlighet: Jag förstår inte att det handlar om mig och min sambo och att det är jag som har skrivit det. Detta är ofattbart!!

Fredagen den 2 juli åkte vi till barnmorskan, i hopp om att äntligen få lyssna på hjärtljud och få bekräftelse på att allt var i sin ordning, min sambo var med. Vi kom in och jag berättade att jag hade varit orolig under veckan (24+) det tyckte barnmorskan inte var så bra då oro är jobbigt att bära, hon kollade socker och tog blodtryck samt kolla järnvärde, alla prover så fina ut.

Det var nu dags att äntligen få höra bebisens hjärta, barnmorskan körde med dopplern fram och tillbaka hon berättade att det kan ta lite tid innan man hör de då moderkakan kan vara i vägen, ( i vecka 20 hörde vi ljuden direkt) hon frågade om vi tyckte det var jobbigt att hon inte hittade några hjärtljud av någon konstig anledning sa jag nej. Hon gick för att hämta en gammal ultraljudsmaskin och provade titta med den men nej hos såg inget. Hon sa att det kan vara så är ibland men att vi skulle vidare till bedömnings mottagningen 6 mil härifrån, tårarna rann på mig trots att jag inte då förstod vad som hänt. I bilen in tänkte jag att det är nog ingen fara eller rättare sagt jag intalade mig att det var lugnt även om jag var livrädd.

Vi kom in och fick vänta en liten stund i ett trångt väntrum, vi såg gravida människor runt omkring oss. Vi fick komma in och en barnmorska skulle kolla igenom med ultraljud, hon sa att hon inte skulle prata så mycket utan behövde lite tid att kolla allt först. Hon tittade en kort stund och sedan stängde hon av och sa att hon inte kunde se några hjärtljud men att en läkare skulle komma och titta också. Jag andades till förstod som inte, barnmorskan gick ut för att hämta läkaren jag fick panik och skrek till min sambo vad händer nu? Han kramade mig och jag tror att han sa att det här fixar vi.  Läkaren kom och bekräftade det barnmorskan hade redan berättat, läkaren mätte vår flickas huvud och fick fram att hon va ca 24 veckor

alltså dog hon under den veckan då jag kände att något var tok.  Jag har minnesluckor över vad som sedan hände jag vet att jag skrek och bad dem att ta ut barnet och jag kunde inte förstå varför de inte bara kunde sprätta upp magen och ta ut henne. Det var som ett slag på käften när läkaren säger att det ska födas fram, att jag ska föda mitt döda barn hur kan man utsätta människor för detta, det gick inte in hos mig, jag frågade också när detta skulle göra och då säger läkaren att det är en långprocess och att vi ska åka hem i mellan jag trodde detta inte var sant hur i hela världen kan de skicka hem oss.

Läkaren förklarade att det skonsammaste sättet är att man föder fram barnet i det fall där det går, det har med bearbetning att göra och med ett snitt så får man ett ärr som man har hela livet även fysiskt sätt också. Och att vi skulle åka hem var för att det tar tid innan man kan sätta igång en förlossning.  Hon sa också att det är skönt att komma hem till sitt hem i sin miljö och låta det sjunka in mer än vad det kan göra på ett sjukhus.  (Hon hade i alla fall rätt i båda punkterna) utifrån mina känslor.

Vi förflyttade oss till ett rum som vi fick där jag och min sambo kunde gråta samla oss, vi frågade varför och det har vi fortfarande inget svar på. Min sambo gick för att ringa våra föräldrar, min sambos föräldrar tog bilen och åkte in till oss, det var skönt att de kom samtidigt som att det var jobbigt. Mina föräldrar var på väg till Åland de vände om och åkte hem.  Jag ringde min närmsta vän och berättade att mitt barn var dött, sedan skickade jag en mängd med sms för att berätta att hon inte levde, för mig var det viktigt berätta på en gång för närmsta vännerna. Jag tänkte mycket på min syster som var i Spanien med sin dotter. Hur skulle jag berätta för henne?? 

Min sambo sa direkt att vi försöker igen medan jag inte kunde förstå hur man kan säga det. Sambons föräldrar kom och kramade oss hans pappa sa också att vi måste klara detta men att det är svårt han var stark hela tiden, han sa också att ni ska se att om en tid har ni en liten som springer omkring, detta kunde jag inte ta in just då, då hela mitt liv hade rasat samman. Sambons syster dök också upp.

 Nu var det provtagningar som gällde, först fostervattenprov och sen massor med blodprov. Konstigt nog så fann jag mig i den situationen vi var i då ,det kan ju också kallas (Chocktillstånd)  innan vi for hem fick jag tabletter som skulle mjukna upp livmodertappen eftersom den var så omogen.  Min sambo visste inte om han skulle orka att köra hem, han bestämde sig tillslut att göra det, vi hade ett fin samtal i bilen hem minns jag men jag minns inte vad vi sa. Väl hemma vet jag inte vad vi gjorde mer än satt i soffan och tittade på sällskapsresan filmer, mina föräldrar kom och vi grät tillsammans.  Jag visste inte hur jag skulle klara av att ringa min syster i Spanien och berätta det hemska,  men jag visste att det var jag tvungen att göra, de skulle inte komma hem fören på måndagen och då skulle förlossningen vara över. Det var tur att hon hade nära omkring sig i Spanien annars vet jag inte vad jag hade gjort.  Jag tog mod till mig att ringa men inget svar, det dröjde länge innan jag fick tag på henne, men det var skönt när hon visste

Det var så otroligt svårt att förstå att hon var död, jag rörde inte magen under denna hemska helg, jag kunde som inte det, vi intalade oss att vi inte kände barnet och att vi inte visste vem hon var eller om hon hade svåra missbildningar eller andra avvikelser allt för att skydda oss själva. Lördagen är nästan helt bort i mitt minne jag vet att vi åkte en sväng till vårt nybyggda hus där vi träffade sambons och min familj vi åt glass kommer jag ihåg.  Sambons bror med tjej hade kommit hem just den helgen då de bor långt ifrån oss, de ville se vårt nya hus. De pratades om huset  och inför slutbesiktningen, det var allmänt jobbiga då jag inte brydde mig ett skit om huset det vara bara materiella ting och det var inte ett dugg värt just då.  Jag stängde av helt enkelt. Den 4 juli föddes hon, vår lilla dotter. 

Vår lilla flickas fot. 

Bm besök

Idag har vi varit hos Barnmorskan, vi pratade lite och fick lyssna på bebis hjärta, de tickade på så fint i 147 slag/minut.

Vi har nu bestämt att åka in 1 gång i veckan för att få lyssna på bebis. Vi börjar ju närma oss v 24+ då allt hände i förra graviditeten så vi är ju extra oroliga nu. Känner av bebis varje dag men inte så mycket så det lugnar oss att åka in tätt så det slipper bli så långa veckor utan besök.

Önskade bara att det fanns garantier men så är det tyvärr inte!! Inget tyder på att det ska bli lika denna gång så vi får lov att tro på det!!

Magen!!

Har länge funderat på om jag ska lägga upp en bild på mig, så nu gör jag det!!
Denna bild är tagen i v 21+0

Ultraljud

Idag har vi varit på ultraljud, ja när vi väl kom fram. Det har idag varit klass två varning och alla tåg på morgonen var inställda och de uppmanade alla att låta bilen stanna hemma. Typiskt att vi just var tvungna att åka 6 mil just idag. Visste inte riktigt hur vi skulle göra när vi stod och frös vid stationen, då vi insåg att det kommer inget tåg som de utlovade.  Tur var pappa där också,  snäll som han är tog han bilen så han skjutsade oss till sjukhuset innan han åkte själv till jobbet i samma stad. Det var dock ingen rolig bilresa på motorvägen denna morgon med snörök...

Väl på ultraljudet såg allt bra ut, bebis växer som den ska och viken var uppskattad till 437g och jag är i vecka 21+3. Bebis rörde sig mycket, synd bara att jag inte känner så mycket då moderkakan ligger i fram. Vi fick även se lite i 3d och det var mysigt. Bebis låg med boxhänder framför ansiktet och boxades...:)

Nästa ul är i vecka 25, den vecka vår dotter dog.

Tankar..

Nu en tid har jag börjat tänka mera och tillbaka på allt kring beskedet, förlossningen och all tid efter vår dotters födelse, det känns så jobbigt, detaljer för mig är väldigt viktigt då vi inte har henne hos oss. Det är så svårt att förstå att hon är död och inte finns här. Det var många runt mig som skulle få barn samtidigt som oss eller senare, de är nu hemma med sina små barn och myser och har det bra, jag då.. vad gör jag? Jo har så ont att jag inte vet vad jag ska ta mig till, dessa fogar tar död på mig.

Tänker också mycket på omgivningen då det måste vara väldigt svårt för dem runt oss att förhålla sig till oss, alla är så glada för att vi är gravida, ibland känns det som att vår dotter är glömd och nu ser de bara till detta barn i magen, ingen pratar om henne längre eller åker till graven ( vad jag vet) det är som livet är tillbaka till innan jag var gravid med vår dotter. Det känns som att förståelsen inte finns och de kan jag ju inte räkna med heller då ingen kan förstå oss som mist sitt lilla barn, men att man är orolig och sjukt rädd är ju inte så konstigt. Det är väldig få som vågar fråga hur vi verkligen mår och då är beredd på det riktiga svaret, för oftast säger man bara att det är ok för man orkar inte själv berätta och det känns som att de inte har tid att lyssna.


Vill bara att tiden ska gå fortare nu!

En kvällstur till gynakuten.

Igår blev det en kvällstur till gynakuten efter att haft en orolig och otryggdag. Redan från början kändes det som en jobbig dag, jag kände inte av bebis som jag gjort i en veckas tid. Även om jag vet att i börn av v 22 är inte det ett måste men med vårt bagage är det tillräckligt för att bli skräckslagen. Ångesten fanns hela dagen men först på kvällen blev den akut. Panik och ångest vällde över och blev för mycket, jag trodde det värsta. Psyket mitt är starkt men ibland orkar det inte med helt enkelt. Sambon ringde in till gyn och vi var välkomna så in i bilen och åka 50 min så fick vise vårt lilla knyte som hade det så bra i magen, ingen fara alls. Bebis rörde sog väldigt mycket, läkaren hade svårt att få mått men tillslut gick det bra, bebis växte som den skulle och han kollade allt väldigt ingående då han hade en blivande kollega med sig. Flödet såg också bra ut. Vi är otroligt tacksamma för det bemötande vi får via vården, det behövs för oss som mist våra små barn.

Tänk vad dessa rörelser  hit och dit ställer till med, överallt kan man läsa att omföderskor känner barnen tidigare osv. Först om några veckor sa läkaren att jag kunde förvänta mig starkare rörelser med moderkaka i framvägg.

Med otrolig lättnad åkte vi sedan hem.

En babyfilt..

Är det ända jag köpt till denna lilla bebis, skulle beställa 2 st filtar till vänner som fått barn, och undra om vi med ska beställa en. Gick in på villervalla och tittade och tittade bestämde fort vad jag skulle ha till vännerna men efter lång tid valde jag en till oss också, nu har de kommit.

Det kändes när jag öppnade, men vi blev nöjda, vi kommer inte att handla mera saker,  det var svårt nog att beställa en extra filt till vår bebis också.  Men rätt som det är, känns det kanske bättre, desto lägre tiden går.

Någonstans i mig tror jag att detta kommer gå bra, jo vi kommer få hem en bebis denna gång men ibland tar mina hjärnspöken över. Är iallafall glad att de inte kommer så ofta.

villervalla.se

7 Månader.

Idag är det 7 månader sedan jag blev igångsatt, tänk vad fort tiden går samtidigt som den går så sakta. Jag kan inte förstå att den var 7 månader sedan vi blev änglaföräldrar helt galet. Saknaden är stor och sorgen lika så, men dock inte på samma vis som tidigare. Tiden läker inga sår men de blir mindre infekterade, det tycker jag stämmer rätt bra.

Älskade Ängel vi saknar dig så!! 

Nyfunna vänner!

Tänk att det är så otroligt många som mister sina små eller lite större barn, det är konstig att det hela tiden upprepas. Jag tycker att det någon gång måste få vara slut på detta men nej det kommer fortsätta hela tiden. Men det är så hemskt när jag hör att ett litet barn just gått bort.

När det hände oss trodde vi att vi var ensamma, ack så fel man kan ha. När vi drabbats ploppade det upp människor relativt nära oss som varit med om liknade öde, att mista sitt barn. Är det inte konstigt att det inte pratas om??

I och med att vår lilla tös dog har jag kommit i kontakt med helt troliga människor som delar med sig av sina upplevelser kring deras förluster, man finner en "vi känsla" tillsammans, de förstår en utan att man måste förklara en massa. Är oerhört tacksam över att ha lärt känna alla dessa fina människor. Nu när man går i väntans tider igen finns de där och stöttar. Jag hade aldrig kommit i kontakt med dessa människor om vi inte förlorade vår lilla flicka. Man söker de som varit med om att förlora sitt barn för att söka tröst och styrka. Jag önskade att ingen av dessa människor ska ha behövt förlora sina barn, det är tragiskt att lära känna varandra på detta sätt samtidigt som det är en tröst att inte vara ensam. 

Utan dessa människor hade jag inte varit där jag är idag! TACK för att ni alla finns!

text.nu