Nu en tid har jag börjat tänka mera och tillbaka på allt kring beskedet, förlossningen och all tid efter vår dotters födelse, det känns så jobbigt, detaljer för mig är väldigt viktigt då vi inte har henne hos oss. Det är så svårt att förstå att hon är död och inte finns här. Det var många runt mig som skulle få barn samtidigt som oss eller senare, de är nu hemma med sina små barn och myser och har det bra, jag då.. vad gör jag? Jo har så ont att jag inte vet vad jag ska ta mig till, dessa fogar tar död på mig.
Tänker också mycket på omgivningen då det måste vara väldigt svårt för dem runt oss att förhålla sig till oss, alla är så glada för att vi är gravida, ibland känns det som att vår dotter är glömd och nu ser de bara till detta barn i magen, ingen pratar om henne längre eller åker till graven ( vad jag vet) det är som livet är tillbaka till innan jag var gravid med vår dotter. Det känns som att förståelsen inte finns och de kan jag ju inte räkna med heller då ingen kan förstå oss som mist sitt lilla barn, men att man är orolig och sjukt rädd är ju inte så konstigt. Det är väldig få som vågar fråga hur vi verkligen mår och då är beredd på det riktiga svaret, för oftast säger man bara att det är ok för man orkar inte själv berätta och det känns som att de inte har tid att lyssna.
Vill bara att tiden ska gå fortare nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar