Att ta sig tillbaka i tankarna...

Idag nu på morgonen bestämde jag mig för att öppna upp mina anteckningar sedan vi fick beskedet om att vår flicka dött. Nu för tiden gråter jag inte alls lika mycket även om sorgen är lika stor har den ändrats. Men att inte gråta när jag läser det jag har skrivit är en omöjlighet: Jag förstår inte att det handlar om mig och min sambo och att det är jag som har skrivit det. Detta är ofattbart!!

Fredagen den 2 juli åkte vi till barnmorskan, i hopp om att äntligen få lyssna på hjärtljud och få bekräftelse på att allt var i sin ordning, min sambo var med. Vi kom in och jag berättade att jag hade varit orolig under veckan (24+) det tyckte barnmorskan inte var så bra då oro är jobbigt att bära, hon kollade socker och tog blodtryck samt kolla järnvärde, alla prover så fina ut.

Det var nu dags att äntligen få höra bebisens hjärta, barnmorskan körde med dopplern fram och tillbaka hon berättade att det kan ta lite tid innan man hör de då moderkakan kan vara i vägen, ( i vecka 20 hörde vi ljuden direkt) hon frågade om vi tyckte det var jobbigt att hon inte hittade några hjärtljud av någon konstig anledning sa jag nej. Hon gick för att hämta en gammal ultraljudsmaskin och provade titta med den men nej hos såg inget. Hon sa att det kan vara så är ibland men att vi skulle vidare till bedömnings mottagningen 6 mil härifrån, tårarna rann på mig trots att jag inte då förstod vad som hänt. I bilen in tänkte jag att det är nog ingen fara eller rättare sagt jag intalade mig att det var lugnt även om jag var livrädd.

Vi kom in och fick vänta en liten stund i ett trångt väntrum, vi såg gravida människor runt omkring oss. Vi fick komma in och en barnmorska skulle kolla igenom med ultraljud, hon sa att hon inte skulle prata så mycket utan behövde lite tid att kolla allt först. Hon tittade en kort stund och sedan stängde hon av och sa att hon inte kunde se några hjärtljud men att en läkare skulle komma och titta också. Jag andades till förstod som inte, barnmorskan gick ut för att hämta läkaren jag fick panik och skrek till min sambo vad händer nu? Han kramade mig och jag tror att han sa att det här fixar vi.  Läkaren kom och bekräftade det barnmorskan hade redan berättat, läkaren mätte vår flickas huvud och fick fram att hon va ca 24 veckor

alltså dog hon under den veckan då jag kände att något var tok.  Jag har minnesluckor över vad som sedan hände jag vet att jag skrek och bad dem att ta ut barnet och jag kunde inte förstå varför de inte bara kunde sprätta upp magen och ta ut henne. Det var som ett slag på käften när läkaren säger att det ska födas fram, att jag ska föda mitt döda barn hur kan man utsätta människor för detta, det gick inte in hos mig, jag frågade också när detta skulle göra och då säger läkaren att det är en långprocess och att vi ska åka hem i mellan jag trodde detta inte var sant hur i hela världen kan de skicka hem oss.

Läkaren förklarade att det skonsammaste sättet är att man föder fram barnet i det fall där det går, det har med bearbetning att göra och med ett snitt så får man ett ärr som man har hela livet även fysiskt sätt också. Och att vi skulle åka hem var för att det tar tid innan man kan sätta igång en förlossning.  Hon sa också att det är skönt att komma hem till sitt hem i sin miljö och låta det sjunka in mer än vad det kan göra på ett sjukhus.  (Hon hade i alla fall rätt i båda punkterna) utifrån mina känslor.

Vi förflyttade oss till ett rum som vi fick där jag och min sambo kunde gråta samla oss, vi frågade varför och det har vi fortfarande inget svar på. Min sambo gick för att ringa våra föräldrar, min sambos föräldrar tog bilen och åkte in till oss, det var skönt att de kom samtidigt som att det var jobbigt. Mina föräldrar var på väg till Åland de vände om och åkte hem.  Jag ringde min närmsta vän och berättade att mitt barn var dött, sedan skickade jag en mängd med sms för att berätta att hon inte levde, för mig var det viktigt berätta på en gång för närmsta vännerna. Jag tänkte mycket på min syster som var i Spanien med sin dotter. Hur skulle jag berätta för henne?? 

Min sambo sa direkt att vi försöker igen medan jag inte kunde förstå hur man kan säga det. Sambons föräldrar kom och kramade oss hans pappa sa också att vi måste klara detta men att det är svårt han var stark hela tiden, han sa också att ni ska se att om en tid har ni en liten som springer omkring, detta kunde jag inte ta in just då, då hela mitt liv hade rasat samman. Sambons syster dök också upp.

 Nu var det provtagningar som gällde, först fostervattenprov och sen massor med blodprov. Konstigt nog så fann jag mig i den situationen vi var i då ,det kan ju också kallas (Chocktillstånd)  innan vi for hem fick jag tabletter som skulle mjukna upp livmodertappen eftersom den var så omogen.  Min sambo visste inte om han skulle orka att köra hem, han bestämde sig tillslut att göra det, vi hade ett fin samtal i bilen hem minns jag men jag minns inte vad vi sa. Väl hemma vet jag inte vad vi gjorde mer än satt i soffan och tittade på sällskapsresan filmer, mina föräldrar kom och vi grät tillsammans.  Jag visste inte hur jag skulle klara av att ringa min syster i Spanien och berätta det hemska,  men jag visste att det var jag tvungen att göra, de skulle inte komma hem fören på måndagen och då skulle förlossningen vara över. Det var tur att hon hade nära omkring sig i Spanien annars vet jag inte vad jag hade gjort.  Jag tog mod till mig att ringa men inget svar, det dröjde länge innan jag fick tag på henne, men det var skönt när hon visste

Det var så otroligt svårt att förstå att hon var död, jag rörde inte magen under denna hemska helg, jag kunde som inte det, vi intalade oss att vi inte kände barnet och att vi inte visste vem hon var eller om hon hade svåra missbildningar eller andra avvikelser allt för att skydda oss själva. Lördagen är nästan helt bort i mitt minne jag vet att vi åkte en sväng till vårt nybyggda hus där vi träffade sambons och min familj vi åt glass kommer jag ihåg.  Sambons bror med tjej hade kommit hem just den helgen då de bor långt ifrån oss, de ville se vårt nya hus. De pratades om huset  och inför slutbesiktningen, det var allmänt jobbiga då jag inte brydde mig ett skit om huset det vara bara materiella ting och det var inte ett dugg värt just då.  Jag stängde av helt enkelt. Den 4 juli föddes hon, vår lilla dotter. 

Vår lilla flickas fot.