Nu för tiden börjar mina tankar vandra... Jag har mycket lättare för att bli ledsen, satt just och läste en änglamammas blogg och tårarna rinner. Det konstiga är att jag varit med om samma sak. Mist mitt lilla barn. Jag tittar ner på Alva och gråter lite till just för att hon fick komma till oss. Minnena är bara sekunder bort när jag släpper på de känslorna. Det är otroligt svårt att hålla rätt på sina känslor och tankar när man är otroligt ledsen över flickan vi miste och samtidigt otroligt glad över den flicka vi fick ha hemma med oss. Det går inte att beskriva!
 |
| Astrids fot |
 |
| Nykläckt Alva! |
Det är som om det vore jag som har skrivit inlägget. För så känner jag också. Det är svårt att ibland förstå hur man känner. Vi har begravt vårt barn, men samtidigt blivit välsignade med ett syskon. Ibland, eller ofta, krockar det. Vi får försöka hänga med i vågorna och ändå vara överlyckliga att våra änglar på nåt sätt lever vidare i änglasyskonet.
SvaraRaderaKram från Arvids änglamamma